Året var 1935. Normallönen för en manlig arbetare var 1,24 kronor per timme och brödpriset var 2,10 kronor per kilo. Sulfapreparat för behandling av infektionssjukdomar hade just kommit i handeln. Radiotjänst firade 10-årsjubileum. I Tyskland förklarade en herr Hitler Versaillesfredens nedrustningsbestämmelser ogiltiga och man införde allmän värnplikt samt införde de starkt diskriminerande s.k. Nürnberglagarna. För att underlätta färd mellan Fyris torg och S:t Eriks torg i Uppsala byggdes en genomfart genom Gillbergska gården. Järnvägen mellan Uppsala och Gävle elektrifierades.

Den 21 november detta år samlade ett antal musiker på Vaksalaskolan för att bilda Uppsala Arbetarekommuns Musikcirkel. Initiativtagaren var Ragnar Almgren, styrelseledamot i Uppsala Arbetarekommun. Almgren hade haft stora svårigheter att skaffa hornmusik till möten och demonstrationer, eftersom de musikkårer som fanns i staden inte ville eller kunde medverka av ideologiska skäl. Vid närmare undersökningar fann Arbetarekommunen att den nedlagda sextetten Svea hade instrument och noter till salu för 500 kr. Styrelsen köpte kvarlåtenskapen och började se sig om efter intresserade blåsmusiker.

Torsdagen den 27 november 1935 klockan 19.30 repeterade den nya orkestern för första gången, och enligt traditionen ska "Arbetets Söner" vara det första stycket som repeterades i Vaksalaskolans musiksal. Verksamheten var blygsam till en början, men man gjorde upp en optimistisk handlingsplan som gick ut på att orkestern skulle växa till en stor musikkår på 35-40 man inom fem år. 

De första stadgarna sa i korthet att Uppsala Arbetares Musiksällskap, som nu orkestern bytt namn till, var en sammanslutning av amatörmusiker inom Uppsala Arbetarekommun som årligen skulle spela utan ersättning vid 1:a majdemonstrationen och två andra tillfällen. Övriga spelningar skulle accepteras efter en av styrelsen bestämd taxa och dessa ekonomiska medel skulle gå till administration, inköp av instrument och noter samt lokalhyror. Blev det något kvar vid årets slut skulle detta delas lika mellan musikerna och ledaren. 

Arbetarekommunen ägde instrumenten och noterna, men musiksällskapet förvaltade dem. I mån av medel bidrog även Arbetarekommunen till att finansiera en ledare för orkestern som skulle hålla i både repetitionerna och undervisningen av de yngre medlemmarna. Under 1937 hölls studiecirklar i notläsning, musikhistoria mm som leddes av Director Musices Sven E Svensson. Svensson tjänstgjorde dessutom under flera år som sällskapets konstnärlige rådgivare.

Under krigsåren hade sällskapet ca 25 medlemmar och återväxten var säkrad på grund av att dirigenten - musikstyckjunkare Frendy Hjelm - också ledde en gossorkester. Trots många inkallelser var aktiviteten hög med 15 till 20 spelningar per år.

Efter kriget blir det problem med nyrekryteringen. Tidvis var orkestern så dåligt besatt att man inte kunde ta några spelningar och från 1955 till hösten 1958 finns nästan inga tecken på någon aktivitet. Anledningen till den tynande tillvaron var att orkestern fortfarande var politisk eftersom detta inte var populärt - slagverkaren vägrade t.ex. av ideologiska skäl att delta vid 1:a majdemonstrationen. 

Holger Nilsson såg allvaret i situationen och gick upp till Arbetarekommunen och ABF och begärde att musiksällskapet skulle avpolitiseras och bli självständigt. Efter lyckosamma diskussioner om äganderätten av instrument och noter, bytte orkestern 1958 namn till Uppsala Blåsorkester, nya stadgar skrevs och Stig Eklund engagerades som dirigent. 

Nystarten gick trögt med bara 5 - 6 musiker på de första repetitionerna, men Eklund skrev och ringde till stadens dansmusiker och vid vårterminens slut hade den ombildade Uppsala Blåsorkester 32 aktiva medlemmar!

För första gången i orkesterns historia fanns nu saxofoner med i sättningen och repertoaren moderniserades i linje med detta. Eklund skrev själv flera av de nya arrangemangen och det spelades som aldrig förr på invigningar och för föreningar, i det senare fallet för det mesta ideellt.

Våren 1960 beslöts att orkestern skulle skaffa uniform och efter många diskussioner invigdes de nya uniformerna i augusti 1961 och den bestod av en blå kavaj och grå byxor. På kavajerna fanns ett märke på bröstfickan som föreställde ett notsystem och bokstäverna "UB". 1962 får orkestern sin första kvinnliga medlem, en psykologie studerande Barbro Björkström från Bollnäs som trakterade altsaxofon.

I maj 1962 införskaffades nya märken - de som används än idag! En undersökning visade att märket inte användes av någon annan i Sverige, men att det skulle bli för dyrt att mönsterskydda det. Samma år infördes även en medlemsnål med samma emblem.

Som i alla amatörensembler, går inspirationen och kvaliteten i vågor. I slutet av 1980-talet kunde stämningen i Uppsala Blåsorkester beskrivas som "något trött". Idén väcktes att orkestern skulle ha ett fast, återkommande arrangemang att se fram emot. Den nystartade Skandiascenen erbjöd många möjligheter att med en rimlig ekonomisk insats ge konserter i en "riktig" teatermiljö. En tanke redan från början var att gästartister skulle bjudas in till den årliga konserten. Syftet var givetvis att locka en bredare publik men även att orkestermedlemmarna skulle få kontakt med erfarna, generösa och inspirerande professionella artister. Konserterna kallades oftast "Årets Blåsning", ibland med ett angivet tema.

Hösten 2002 tillträdde Niclas Blixt som dirigent, och han ökade gradvis antalet "blåsningar" per år till tre, alltså tre större konserter med olika teman där gästsolister var inbjudna. Skillnaden mot tidigare var att solisterna inte var av nationella mått, men mycket kompetenta solister som ändå skulle kunna tillföra helheten något positivt. Grundtanken var att flytta fokus från solisten till orkestern - publiken skulle vara nyfiken på vad orkestern hittade på, solistens medverkan skulle vara en positiv bonus och inte själva huvudattraktionen. Man införde även ett generalprogram där uppsalapubliken nästan ett år i förväg kunde läsa om vad Uppsala Blåsorkester hade planerat att genomföra i konsertväg!

Idag arbetar Uppsala Blåsorkester för att flytta fram positionerna för ensembleformen blåsorkester, vi genomför banbrytande samarbeten med andra kulturutövare såsom körer, cirkusartister med flera. Vi spelar mer originalmusik än någonsin förut, inte bara marscher som är komponerade för vår sättning, utan nyskriven musik som från början är tänkt för blåsare. Vi för även en estetisk diskussion fortlöpande där vi ventilerar varför vi spelar, och för vem eller vilka. Viktiga frågor att fundera kring när vi inträtt i ett nytt decennium och när Uppsala Blåsorkester står så långt ifrån någon politisk eller ideologisk funktion som den någonsin gjort.

Uppsala Blåsorkester firar hösten 2015 sitt 80-års jubileum. Vi hoppas kunna bjuda Uppsalapubliken på god musik i ytterligare (minst!) åttio framgångsrika år till så länge någon vill lyssna till oss!